Jag hade egentligen inga planer på att börja blogga. Jag är ofta öppen mot omgivningen med hur mitt liv ser ut men brukar vara väldigt sparsam med att dela det på sociala medier.
Att jag börjar skriva här och nu är framför allt för min egen skull. Jag har så mycket tankar och känslor kring hur livet är men jag vill även skriva för att få andra människor att förstå eller kanske få någon annan att inte känna sig så ensam.
Jag är mamma till två barn. Precis som de flesta föräldrar älskar jag dem över allt annat och skulle utan tvekan offra mitt eget liv för dem. Mitt äldsta barn, H, är 14 år gammal och har diagnoserna autism, adhd och generaliserat ångestsyndrom (GAD). Mitt yngsta barn, L, är 11 år och har autism och ångest.
Båda mina barn har en problematisk skolfrånvaro. De mår alltså så dåligt av att vara i skolan att de, för att skydda sig själva, blir tvungna att stanna hemma. Ingen av barnen är hemma för att det är roligt. Det är inte alls roligt att vara annorlunda mot sina kompisar, att isolera sig på sitt rum och tidvis stänga ute världen.
Jag behöver få ordning på mina tankar hur de sista åren har sett ut, vad vi faktiskt gått igenom och fortfarande kämpar mot, det samhälle som inte är anpassat för mina barn.
FOKUS NPF 