Småbarnsåren

När H var liten hade jag först inga tankar på att hen kanske hade någon neuropsykiatrisk diagnos. Hen hade inte de där klassiska tecknen på autism som man ofta förknippar det med, såsom att inte kunna titta någon i ögonen, att inte peka på föremål eller att ha en försenad språkutveckling.

H var väldigt lugn som spädbarn. De första veckorna försökte jag amma H men H var inte nöjd med det. H var skrikig, gnällig och ville alltid ha mat. När H var 3,5 vecka började jag ge H ersättning och då infann sig plötsligt ett lugn. H sov bra hela första året. Efter 6 veckors ålder fick vi sova hela nätterna. H växte så det knakade. Var större än alla andra barn i föräldragruppen. H kunde sitta själv vid ca 6 månaders ålder. H bara satt där och tittade på leksakerna. Försökte inte ta sig fram utan satt nöjt kvar. H kunde gnälla lite när H ville ha uppmärksamhet men var annars nöjd, särskilt när det erbjöds något att tugga på. H ville tidigt ha vanlig mat och åt med god aptit. Åt nästan allt förutom några sorters grönsaker.

När H fyllde 1 år började H ändra sig lite. H var inte längre nöjd. H skrek och var irriterad, började sova dåligt och var väldigt orolig och tillbakadragen. H var vårt första barn och vi tänkte att så kan det nog vara, och att H nog bara var blyg. Min man var blyg som barn så det var säkert bara därför. Under andra året i H:s liv var sömnen katastrofal! Strax innan H var 14 månade började H gå. H övade inte så mycket innan, tittade mest men när H sen försökte gick det bra direkt. Detta har varit ganska typiskt för H. Samma sak när H skulle lära sig cykla och simma. H ville inte öva, bara tittade på de andra barnen. Sen när H var redo så provad H och då gick det helt plötsligt av sig själv.

H var alltid på gott humör eller i alla fall inte arg när H var på förskola eller när vi var utanför hemmet. H höll ihop sig, kämpade för att vara så som man ”ska” vara. När jag hämtat H på förskolan eller när vi kom hem från en aktivitet så bröt H ihop. H kunde skrika och kasta saker i timmar. Hade andra också det såhär? Kanske var det bara trotsåldern som varade lite längre för H? När H var 5,5 år började H oroa sig för sjukdomar och döden. H hade svårt att sova, grät mycket och var arg. Ville alltid ha struktur på saker och ting och veta exakt vad som skulle hända. När H en sen kväll satt i sin säng och inte kunde sova blev H hysteriskt ledsen. H höll händerna på varsin sida av huvudet, grät och sa att H inte orkade ha det såhär länge. Om det skulle vara såhär ville H inte längre leva. I samband med detta togs första kontakten med bup.