Minnen

Den 23 April 2018 var en väldigt tuff dag för både H och oss som föräldrar. H hade vid denna tid varit hemma ganska mycket under ett par månader. H hade tydligt berättat för både oss föräldrar och skolan att orken inte fanns att vara i skolan hela dagarna. Jag hade under en period kommit överens med H:s mentor om att H fick gå hem vid lunch (eller ännu tidigare) om orken tog slut. Inga direkta anpassningar var gjorda i skolan.

En vecka tidigare hade H och jag fått gå till specialpedagogen. Hon berättade tydligt för H om hur viktigt det är att gå i skolan, att det var skolplikt för alla barn och vad H var tvungen att lära sig under sina obligatoriska skolår. Under detta möte var H fruktansvärt ångestpåverkad. H vill inte till mötet men jag övertalade H. Jag trodde, vid denna tid, att specialpedagogen visste vad hon gjorde, att hon hade kunskap om barn med H:s svårigheter. Vid denna tid hade H dock inte fått sina diagnoser ännu.

Mötet pågick i en timme och handlade enbart om att H måste förstå att alla barn måste vara i skolan. Efter mötet gick H snabbt iväg. Tårarna kom när vi skulle åka hem. På ett skolmöte samma vecka säger specialpedagogen att det viktigaste är att H är i skolan hela dagarna. H kan pausa om det behövs, sitta med ipad eller gå ut men i skolan ska H vara. Under detta möte säger både vi föräldrar och mentorn att H kommer inte klara hela skoldagar. Vi anser att det är bättre att H kommer en stund än inte alls men specialpedagogen står fast vid sitt beslut, H ska vara hela dagar i skolan. Veckan innan 23 April är H hemma mycket. Efter mötet berättar jag för H vad som bestämts. H är mycket tydlig, ”jag kommer inte klarar det, snälla mamma, låt mig få gå korta dagar”.

Jag försöker prata positivt om skolan, att H kan pausa när det behövs, att det kommer gå bra, allt kommer snart kännas bättre. När jag kör H till skolan den 23 April 2018 rinner tårarna utmed H:s kinder. H uttalar flertalet gånger att orken inte finns för att stanna hela dagen. Jag slår bort H:s ord och väljer att lita på specialpedagogen. Jag har många gånger ångrat att jag inte lyssnade på mitt barn! H går in genom skolgrinden med blicken i marken. Jag åker till jobbet med en klump i magen. Efter 1,5 timme får jag ett samtal. Jag måste skynda mig till skolan för H kastar stolar omkring sig. Jag blir chockad, H har aldrig varit utåtagerande eller visat sådana känslor i skolan förut.

Jag skyndar mig från jobbet till skolan. När jag kommer in står H i ett hörn i ett grupprum. H står med ansiktet in mot hörnet, med händerna uppdragna framför ansiktet och skakar. H säger ingenting. När jag kommer rinner tårarna och H ber att få gå ut till bilen. När jag får mer klarhet i vad som hänt visar det sig att H sagt ifrån att det inte går mer, H behöver gå hem. Då har personal på skolan aktivt hindrat H och sedan lett in H i ett grupprum och stängt dörren. Därinne är H ensam. Dörren är stängd. Det finns ett litet fönster i dörren och utanför står flera personal och ser på när H får fullständig panik och kastar stolar. Jag gråter som mamma när jag förstår vad H varit med om. När jag kommer till skolan är både specialpedagog, rektor, mentor, resursperson, flera pedagoger och speciallärare där och försöker handskas med situationen men det är för sent. H har fullständigt tappat förtroendet för skolan och efter denna dag förvärras H:s situation och mående ytterligare.