Ta vara på erfarenheten…

Det är över två år sedan jag började prata med skolan om att L hade en motvilja att gå dit. Jag fick många gånger höra att L kanske bara tog efter H. Kanske tyckte omgivningen att det var märkligt att vi hade inte bara ett, utan två barn som inte mådde bra i skolan. L hade lite sporadiska dagar hemma under andra och tredje klass. L hade en klassföreståndare som lyssnade bra på oss, som förstod vår rädsla att även L skulle bli hemmasittare.

Vi hade ett SIP-möte när L gick i tredje klass. SIP står för samordnad individuell plan och används när det är flera aktörer som är inblandade. Detta för att tydliggöra vem som ska göra vad och när. Med på SIP-mötet var, förutom vi föräldrar, både skola, bup och socialtjänst. Målet som vi skulle jobba mot var att L skulle trivas och må bra. Innan ett SIP-möte avslutas ska det bokas ett uppföljande SIP-möte för utvärdering och fortsatt planering. Tyvärr bokades aldrig något uppföljningsmöte så insatserna är inte utvärderade ordentligt.

När L började i fjärde klass fick hen ny mentor. L tycker mycket om sin nya mentor men mellanstadiet ställer betydligt högre krav på barnen. Under höstterminen i fjärde klass var L hemma ungefär en dag varannan vecka. Utan denna ”hemmadag” orkade L inte med skolan. När vårterminen började tog det stopp. L orkade inte mer och har sedan dess varit hemma mer och mer. Närvaron i skolan är nu ca 50 %.

Efter att jag i början av året slog larm om att L inte orkar har en hel del anpassningar gjorts. Vi har haft möte, gjort förändringar och försökt tydliggöra för L. Vissa saker har blivit lite bättre. L går kortare dagar i skolan vilket gör det lättare att orka. Samtidigt är det sorgligt att det inte går att anpassa så mycket så att L klarar vara där samma tider som andra barn.

Vi har fått mycket erfarenhet under H:s problematiska skolår. Vi gjorde många fel, både vi föräldrar och skolan men vi gjorde också en hel del rätt. När nu L har liknande svårigheter har jag önskat att använda mig av den kunskap vi fått. Att inte göra samma misstag med L som gjordes med H och att ta efter de saker som faktiskt fungerade. Tyvärr har jag svårt att nå fram och få gehör för detta. Det gör mig ledsen, frustrerad och arg. Ibland undrar jag hur man ska orka kämpa vidare men vad har man för val?

Jag har aldrig tvekat till att skolan vill det bästa för både H och L. Både lärare och rektorer har försökt och menat väl men det har tyvärr inte räckt. Kunskapen i skolvärden (och på de flesta övriga ställen) är alldeles för liten om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det som inte syns är väldigt svårt att förstå! Att få barn med dessa svårigheter att trivas och lyckas i skolan kostar pengar och de pengarna finns tyvärr inte. Eller jo, pengarna finns men i en annan budget. För någon i samhället kommer senare få ta kostnaden för alla dessa barn som inte får hjälp att få sin utbildning.

Låt alla barn få det de behöver för att växa ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s