Varför har vi så svårt att förstå det vi inte kan se?

Det gäller nog de flesta av oss, att vi har svårt att förstå det vi inte kan se eller uppleva själva. I början när H inte gick till skolan fick jag ibland höra:

”Det är väl bara att säga till hen att gå dit”.

”Jag hade aldrig accepterat att mitt barn inte gick till skolan”.

”Du måste vara mer bestämd”.

”Det är klart att barn hellre är hemma och slappar om de får välja själva”.

”Om du bara ser till att hen kommer iväg så kommer det snart bli bättre”.

Om jag hade haft ett barn som var förlamad och satt i rullstol hade det varit lättare att förstå. Om skolan inte hade varit anpassad med ramper, breda dörrar och anpassningar så hade omgivningen förstått att det inte var så lätt att vara där. Om mitt barn suttit i rullstol hade omgivningen förstått att hen inte klarade av att vara med på idrotten som alla andra barn. Då hade anpassningar gjorts, direkt! Men om ett barn inte klarar av att vara med på idrotten för att det är för högljutt, för ostrukturerat och för svårt, då kan vi helt plötsligt inte förstå det…

Ofta får jag höra att mina barn måste träna på saker som de har väldigt svårt för. Klart att vi alla behöver utmana oss själva men då gäller det verkligen att lägga ribban på en nivå som är möjlig att uppnå. Även om jag väldigt gärna vill bygga ett hus helt själv har jag troligtvis inte tillräckliga kunskaper att göra det. Är det rimligt att jag ska kunna lära mig det på något år?

Sen är ju frågan, måste och ska man träna på allt man inte kan? Behöver ett barn som har ett svårt synfel träna på att se bättre? Eller försöker vi helt enkelt anpassa med riktigt bra glasögon, rätt avstånd i klassrummet, någon som hjälper till med att berätta för barnet om det som hen inte kan se själv. Behöver en person med svår jordnötsallergi träna på att vara i ett rum där andra äter jordnötter? Svaret på den frågan kan tyckas självklar men när det gäller svårigheter som personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har så saknas denna förståelse nästan helt. Här anser många att barnet ska utsättas för det som de inte klarar av.

Mina barn har perceptuella svårigheter. Med detta innebär att de har svårt att hantera intryck som har med våra sinnen att göra. Båda mina barn är väldigt ljudkänsliga och har även svårigheter med starkt ljus. När de är i en högljudd miljö i skolan blir det totalt utmattade. Tänk dig själv att sitta på ett lekland, på en konsert eller på en byggarbetsplats och försöka koncentrera dig på ditt arbete. Dag ut och dag in. Hade du pratat med din chef om att arbetsmiljön inte är rimlig? Hade du bett om att få sitta på en lugn plats? Den rättigheten har du inte som barn.

Förr fick jag ofta höra att vi ”curlar” våra barn. Att vi helt enkelt gör för mycket åt dem. Föreställ dig en väg som de flesta barn går genom livet. Det är en grusväg och lite ojämn med hålor och större stenar. Det kan vara lite svårt att ta sig fram men de flesta barn hoppar över groparna, flyttar på de större stenarna och tar sig fram hyfsat. På något ställe har ett större träd vält över vägen, då behöver barnet hjälp av någon vuxen att lyfta bort detta. Med lite hjälp klarar barnet att ta sig fram på vägen. Ibland kanske en förälder plockar bort en större gren som barnet själv hade klarat men det betyder inte att barnet inte klarar plocka bort nästa gren för det.

Föreställ dig nu en mindre stig. Stigen går genom en snårig skog. Det är fullt med sly, stora rotvältor och ogenomtränglig terräng. Föräldrarna försöker flytta på rotvältan och hugga ner slyn men trots detta är stigen väldigt svår att ta sig fram på. Där kommer stora diken fyllda med vatten och barnet försöker ta sig över, men kasar sakta ner i det djupa diket. Flera vuxna hjälper till att få upp barnet och till slut går det men barnet är trött efter att ha kämpat, är blöt och fryser. Att då ge barnet en extra filt, att ge en extra kram och att gå med bredvid för att hjälpa till kallar inte jag ”curling”, det kallar jag att som förälder ta sitt föräldraansvar och hjälpa sitt barn att i alla fall klara ta sig fram korta steg på stigen.

2 kommentarer på “Varför har vi så svårt att förstå det vi inte kan se?

  1. Blev så berörd av ditt inlägg. Så bra och fint formulerat. Människor som inte förstår borde lyssna istället för att bara döma. Det är svårt att gå i motvind, jag är dock övertygad om att du fixar det. Du är min förebild, en riktig superwoman!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s