Det är ett stort ansvar att vara förälder. Innan jag fick barn funderade jag på hur vi bäst skulle uppfostra dem. Mina barn skulle inte få sitta i soffan och äta, de skulle alltid tacka när de fick något och de skulle inte få utbrott i t ex affärer. De skulle bara äta godis på lördagar och aldrig tjata sig till att få som de ville om vi sagt nej. Vi skulle vara konsekventa och tydliga i vår uppfostran, förmedla goda värderingar och ge våra barn mycket kärlek. Då skulle de nog bli bra medborgare av dem också!
Jag förstod självklart att det inte skulle vara en dans på rosor, jag förstod att vi skulle ställas inför utmaningar och svåra perioder. Det jag aldrig hade en tanke på var att vi skulle behöva kämpa så för att ge våra barn en fungerande skolgång. Det är skolplikt i Sverige och ansvaret ligger både på föräldrar och skola. Föräldrarna ser till att barnen kommer till skolan och skolan tar vid och undervisar barnet. Det låter så lätt!
Varje vecka har vi olika möten. Köksbänken är full av olika kallelser, både för H och för L. Ibland med skola, ibland med bup, ibland habilitering eller barn-och ungdomsmottagning. Ibland med flera samtidigt. Jag behöver tyvärr vara projektledare i mycket av alla de här kontakterna. Jag hade önskat att allt hade gått smidigare. Jag hade önskat att jag sluppit lägga så många timmar varje vecka på att bara be om möten och samtal, be om hjälp, be om stöd och be om att bli lyssnad på. Jag måste dessutom samordna flera av mötena. Jag måste ringa/mejla otaliga gånger varje gång vi behöver hjälp eller ber om en förändring. Detta gäller både vård och skola.
När mina barn börjat må så dåligt att de inte klarar gå till skolan har jag bett om möte. Möte för att få hjälp med anpassningar så att mina barn klarar av att vara i skolan. Tyvärr brukar det ta flera veckor innan dessa möten blir av och under dessa veckor förlorar mina barn viktiga skoldagar. Om jag hade bett att få ta mina barn lediga 3-4 veckor för att åka på semester så hade det aldrig godkänts. Det är nämligen inte ok att barn förlorar så mycket tid av sin skolgång. Vad är det då som gör att det är ok att skjuta på möten för att hjälpa mina barn att få en fungerande skolgång? All forskning kring problematisk skolfrånvaro visar på att det är en AKUT situation som bör tas tag i omgående. Vad är det som gör att det inte fungerar?
När H blev hemmasittare på vårterminen i fjärde klass tog det 3 veckor innan vi kunde börja planera för vilka anpassningar som skulle göras. Anpassningarna blev ju för övrigt inte så bra och situationen med att H blev instängd och hindrad från att lämna skolan inträffade. Därefter var H bara korta och få stunder i skolan innan sommarlovet. I femte klass var han i princip inte i sin klass över huvud taget (inte heller i åk 6). Det som har varit riktigt tufft, förutom att H missat 3 år av sin skoltid, är att han under de första 1,5 åren blev ”bortglömd”. H fick inga hälsningar inför sommarlov eller jul, inget som visade på att skolan faktiskt saknade hen. Jag lägger inte skulden på någon enskild men tycker att skolan borde ha någon form av rutin för att hålla kontakt med sina elever.
När H började sjätte klass fick vi äntligen kontakt med skolpsykologen. Kontakten etablerades efter att jag bett om det flertalet gång. Denna skolpsykolog var den första att lyssna på oss (på riktigt alltså). Hon ville ta del av våra erfarenheter och var villig att läsa på om vad som faktiskt är viktigt när man arbetar med hemmasittare. Först efter att hon kopplades in började skolan visa H att de saknade hen och att de lyssnade på H:s egna önskemål. Först då, när denna skolpsykolog kopplades in, började H återfå förtroendet för skolan.
FOKUS NPF 