Extra anpassningar och särskilt stöd

Det blir mycket skrivande nu, det känns som viktig terapi för mig. De sista åren har varit riktigt tuffa. Känslorna har gått upp och ner. När det ett par dagar gått lite bättre har hoppet tänts, att nu kanske det vänder. För att sedan rasa igen och det känns som om det här aldrig kommer ta slut. Jag har gråtit så mycket, jag har varit arg och besviken men också tacksam och glad i de små framstegen.

I skolan är inte miljön anpassad för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Detta gäller inte bara skolan mina barn går på utan de allra flesta skolor. Men skolorna har ju alltid sett ut såhär tänker kanske du, varför har det blivit ett så stort bekymmer nu? Förr var det inga barn som blev hemmasittare, är det dagens föräldrar och ”mjukare” undervisning som gör att de väljer den lätta vägen och stannar hemma?

Skolan och samhället har förändrats mycket under de sista åren, så även hur barn uppfostras idag. 1979 blev det olagligt att aga barn i Sverige, idag känns det som något väldigt avlägset. Kraven på våra barn har ökat mycket, hela betygssystemet i skolan har gjorts om. Innan 2010 fick barn med autism gå i särskola, idag är det bara barn med intellektuell funktionsnedsättning som har rätt att gå där. Visst är det bra att barn med autism får gå i ”vanlig” skola men om skolan inte anpassas efter deras behov blir det riktigt svårt för dem att nå utbildningsmålen. Tragiskt med tanke på att många av barnen med autism är normal- eller högbegåvade. Vartannat barn med autism når inte målen i skolan idag. Vartannat barn!!! Jag förstår inte hur vi ens kan tillåta att det är så. Tänkt om det hade varit detsamma för barn med rörelsehinder. Tänkt om de inte hade fått hjälp att förflytta sig eller öppna dörrar. Tänk om barn med diabetes inte fått hjälp i skolan att hålla en bra blodsockernivå? Hade vi accepterat att hälften av barn med rörelsehinder eller diabetes hade gått ut skolan utan fullständiga betyg?

Jag förstår att det inte är lätt för den enskilda skolan att göra alla anpassningar som behövs. Jag förstår att problemet är större än så. Det som är så ledsamt är att så många barn blir lidande av detta. I skollagen står det att barn med funktionsnedsättningar ska ges stöd som så långt som möjligt motverkar funktionsnedsättningens konsekvenser. Skolan är skyldig att erbjuda extra anpassningar och/eller särskilt stöd till de elever som är i behov av det.

Skolan har gjort anpassningar för mina barn, dock har de tyvärr kommit lite för sent. När H gick i femte klass och hade det riktigt jobbigt, när anpassningarna och det särskilda stödet inte var tillräckligt fick jag höra, vid flera tillfällen, att skolan gjort anpassningar men att H inte VILL. Jag kan inte nog med gånger poängtera att det handlar inte om att H inte VILL, det handlar om att H inte KAN. När H väl får rätt förutsättningar så H KAN då kommer också VILJAN. Just nu har H fått bättre förutsättningar och H VILL. H VILL gå till skolan alla dagar som orken finns. H VILL försöka vara mer i skolan för anpassningarna fungerar bättre. H har varit korta stunder i skolan alla dagar denna veckan. Även om vi är långt ifrån en fungerande skolgång så har vi tagit små, små steg framåt. Jag känner tacksamhet mot den skolpersonal som verkligen försöker få H att trivas.

L VILL också vara i skolan. När kraven inte överstiger L:s förmågor går L dit. När anpassningarna inte är tillräckliga KAN L inte gå dit. Det är svårt för både oss och skolan att veta exakt vad det är som gör att L inte alltid kan gå till skolan. Ibland har L svårt att sätta ord på känslan och förklara vad det är som är så svårt. L kan dock ibland säga vad L behöver för att faktiskt klara vara där. Det är inga orimliga anpassningar L behöver så jag hoppas, av hela mitt hjärta, att vi snart når dit där skolmiljön är tillräckligt anpassad.