Nu är jag inte ensam längre…

L har alltid varit väldigt duktig på att sysselsätta sig själv. L har ett specialintresse som tar upp mycket tid. Intresset är Fursuits, där man gör sina egna djurmasker som man har på sig. Alla masker är olika och har olika namn. L är fantastiskt duktig på det hen gör. L gör masker, ritar karaktärerna och ger dem olika personligheter. Innan L fick detta intresse hade jag ingen aning om vad det var men har fått lära mig allteftersom.

L hade ingen bästa vän på förskolan och inte heller i lågstadiet. L var inte direkt utanför utan var mer nöjd med sitt eget sällskap, frågade sällan efter någon att leka med. L kunde leka med grannbarnen ibland men valde ofta att bara göra det en liten stund när de gjorde något som L tyckte var meningsfullt.

När L började fjärde klass fick jag vetskap om att det fanns ett annat barn på skolan som kanske hade samma intresse som L. L hade sett barnet ha en djurmask med sig till skolan. Vi tog reda på vem det var och jag kontaktade barnets mamma. Jodå, hon hade också ett barn med detta intresse och vi hjälpte dem att komma i kontakt med varandra på snapchat.

När L stod i duschen på kvällen sa L några ord som fick mina tårar att rinna och hjärtat att svämma över. ”Mamma, tänk att det finns ett barn till som jag, nu behöver jag inte vara ensam längre”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s