Igår var vi på bup med L. Vi fick träffa en helt fantastisk neuropsykolog men det var inte det jag tänkte skriva om nu. När vi satt i väntrummet innan besöket läste jag broschyren ”Barnens bästa gäller! i Kronoberg”. Information om det finns att hitta på Regionens hemsida. Den handlar om att Kronoberg, både Regionen och samtliga kommunen, är unikt och följande står att läsa:
” Tillsammans skapar vi en trygg och säker uppväxt för VARJE barn genom främjande, tidiga och samordnade insatser. Målet är att utgå från barnets behov och inte hur myndigheterna är organiserade”.
Jag trodde jag bodde i Kronoberg men jag kan ha fel? För i det Kronoberg som jag bor i (eller trodde jag bodde i) arbetar man inte på det sättet. Visst finns det ett visst samarbete men den är tungrodd och inte helt enkel att navigera i. I Kronoberg, och i Markaryds kommun, borde man utgå från barnens behov om man ska tro broschyren. Har vi, som familj, bara fallit mellan stolarna? Fungerar det kanske egentligen men vi har bara haft otur? Men varför har då BÅDA mina barn haft så svårt att få sina behov tillgodosedda i skolan? Vården är inte helt enkel den heller men det har faktiskt fungerat betydligt bättre att få hjälp där än att få rätt hjälp från skolan.
När vi satt på ett möte ang H, med både bup och skola, kom stora delar av ett möte att handla om vem som skulle göra en viss del av utredningen. Bup ville att skolan skulle göra den och skolan ville att bup skulle göra den. Det kallar jag inte samarbete! Det slutade i alla fall med att bup gjorde den då överläkaren där inte ville att H skulle bli mer drabbad än hen redan var.
Skolan ska utgå från mina barns behov och anpassa så att de orkar vara där. L har det riktigt jobbigt nu, trots att skoldagarna har kortats ner kommer L inte iväg till skolan varje dag. Ibland kan L inte berätta vad som är fel men det som L tydligt kan berätta är att det är för mycket ljud i skolan. L är i behov av lugn och ro, lägre ljudvolym och färre barn. Varför kan inte hens behov tillgodoses?
Jag kämpar verkligen för mina barns skolgång, jag pratar med bup, habilitering, mentorer och skolledning ofta. Jag har vänt mig till elevhälsans chef och jag har vänt mig till politiker, allt för att få den hjälp vi behöver.
För någon vecka sedan hade jag mejlkontakt med ordförande i utbildnings- och kulturnämnden. Jag skrev lite allmänt om problematisk skolfrånvaro och frågade sedan om ordförande kunde tänka sig att prata med mig så jag kunde få berätta om vår situation och få höra om hur de tänker att jag kan hjälpa mina barn att fungera i en skolmiljö som inte är anpassad efter deras behov. Svaret var att de som politiker inte är rätt personer att vägleda mig hur mina barn bäst ska få en skolgång utan det behöver jag ta med skolan. Jag trodde ändå att politikerna var ytterst ansvariga men där har jag väl fel?
Nu är det bara 6 veckor kvar till sommarlovet. Varje år har jag fått kämpa för att få till ett planeringsmöte innan sommaren så att det finns en planering inför höstterminen. Mina barn (och jag) behöver det för att kunna gå på sommarlov utan att behöva oroa oss för hur skolsituationen ser ut när de börjar igen. Jag tror att jag lyckats få till ett möte innan sommarlovet vid ett tillfälle. Jag har ännu inte tagit kontakt med skolan för att boka in ett planeringsmöte. Tiden går fort och jag vet att jag måste göra det snart för att det ska bli av. Sen går nämligen alla på en efterlängtad ledighet och det finns ingen att kontakta förrän veckan innan skolstart. Det är tufft att ha barn som börjar oroa sig för höstterminen redan innan halva sommarlovet gått och inte kunna ge dem svar på vilket stöd de kommer få när det börjar ny årskurs.
FOKUS NPF 