Konflikter

Har ni tänkt på så många onödiga konflikter vi har med våra barn ibland? När våra barn var mindre hade vi konflikter om en massa oviktiga saker. Det var då, när vi försökte uppfostra barnen med ”vanliga” uppfostringsmetoder. Precis som i inlägger om Straff och konsekvenser så lär sig de neurotypiska barnen hur de ska uppföra sig trots ”vanliga” uppfostringsmetoder. Det lär sig inte tack vare dem utan de lär sig trots att de används.

Vanliga uppfostringsmetoder handlar ofta om att få barnen att lyda, att visa att det är vi vuxna som bestämmer. Vi vill att barnet gör precis som vi säger till dem, utan att ifrågasätta eller göra annorlunda. Om barnet höjer rösten och börjar skrika så höjer även vi rösten och sen är vi i en ond cirkel som bara tar energi ifrån oss. Det är lite konstigt det där ändå, att vi vill att våra barn ska lyda oss, samtidigt som vi säger att vi vill uppfostra självständiga och starka individer.

När H var liten hade hen extremt svårt för att sitta ”ordentligt” på stolen vid matbordet. H hängde liksom på kanten och nästan rann av stolen. Det blev en hel del konflikter kring detta när vi hela tiden sa till H och det inte hjälpte. Vi tänkte nog att om vi bara säger till tillräckligt många gånger så kommer H lära sig att sitta ordentligt. H kunde heller aldrig förstå varför man ska sitta tillsammans och äta. Människor med autism har ofta svårt för småprat. De ser liksom inte vitsen med att prata om saker som inte är viktiga för dem. När vi satt och åt kvällsmat ihop ville vi höra hur det varit på förskola eller skola. Vi ville ha en gemensam, mysig måltid. H tyckte aldrig att det var trevligt med den gemenskapen, H såg inte samma mening som vi. Vi hade kunnat fortsätta tjata och bråka om att H skulle sitta ordentligt på stolen och äta tillsammans med oss men det hade inte gynnat någon. Vi kan inte ändra på H. H kommer aldrig se meningen med att sitta tillsammans och äta.

När jag berättar att vi inte äter gemensamma måltider vid köksbordet blir många förvånade. Jag tycker själv det är väldigt tråkigt och önskar så att vi också kunde ha mysiga måltider tillsammans med alla i familjen men så är inte vår verklighet. H mår bäst såhär och då är det vi som får anpassa oss.

Vi får hela tiden tänka efter vad som är viktigt, vilka konflikter måste vi ta? Få saker är så viktiga att man måste bråka om dem. Handlar det om liv och hälsa så måste vi naturligtvis stå på oss. Om ett av barnen vill gå ut på en starkt trafikerad väg och stå där måste vi naturligtvis säga nej. Då säger vi nej för att det kan bli riktigt farligt. Om L inte vill ha den mat som vi serverar i familjen så får hen något annat. Vi erbjuder självklart det vi lagat först, men om L då inte känner att hen kan äta det idag så tar vi ingen strid eller konflikt om det. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger vi skulle bråka om det, vi hade inte kommit till någon framgång ändå utan bara haft dagliga konflikter.

När något av barnen tagit fram saker så ber vi dem att sen plocka undan efter sig. Ibland går det bra och ibland struntar de i det. Då får jag helt enkelt välja, ska jag tjata och bråka över att de ska plocka undan eller gör jag det själv istället? Jag väljer att inte ta den konflikten för jag vet, av erfarenhet, att det inte kommer leda till något bra.

Det låter nästan som om barnen är lite bortskämda? Om vi tänker så säger det mer om oss vuxna än om barnen. Om barnen plockar undan efter sig berömmer vi dem, och det syns att de tycker om att få beröm. Om de inte plockar undan gör vi föräldrar det. När de inte plockar undan efter sig så är det för att energin inte finns där, för egentligen vill de ju, för de vill ha beröm. Men vi väljer att inte straffa dem genom att tjata och bråka för att deras energidepåer är slut. De behöver sin energi till annat som faktiskt är viktigt.

Barn med npf blir ofta tillsagda mycket mer än andra barn. Det kan bero på att de inte kan sitta still, att de inte klarar hålla koncentrationen och lyssna eller att de helt enkelt inte förstår meningen med det vi vill att de ska göra. Kanske är det bästa att göra som Astrid Lindgren sa: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv”.