Vikten av att hålla sig lugn

Tänk dig att du sitter på en restaurang. Någon vid bordet bredvid börjar skratta. Snart skrattar alla vid bordet högt. Något är väldigt roligt för de kan helt enkelt inte sluta skratta. Den som började skratta, skrattar så tårarna rinner. Du ler lite själv och tittar dig omkring. Vid alla andra bord sitter det också folk som småskrattande tittar mot bordet där skratten först började. Det är svårt att hålla sig för skratt när alla runtomkring skrattar och snart skrattar du lite för dig själv också. Även personalen skrattar när de inser att alla gäster skrattar.

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Tänk dig att du sitter på din arbetsplats. Ni ska ha möte och alla sitter och väntar på att chefen ska komma. När chefen väl kommer är hen irriterad och barsk i tonen. Inte ett leende visar sig. Du tittar runt på dina arbetskamrater. Alla sitter allvarliga och lite spända. Ingen känner sig speciellt väl till mods.

Vad är anledningen till att alla börjar skratta när en börjar och inte kan sluta? Vad är anledningen till att alla medarbetare blir illa till mods när chefen är arg och irriterad? Det kallas affektsmitta.

Affekter är detsamma som känslor. Det är väldigt bra att känslor faktiskt smittar, samtidigt som det kan ställa till det ibland. Vi påverkas allihop av andra människors känslor och våra känslor påverkar andra människor. Om du är irriterad på ditt barn och höjer rösten så höjer troligtvis barnet rösten tillbaka. Det hela slutar med att ni skriker på varandra. Hade du istället talat lite tystare så hade barnet troligtvis också gjort det.

Barn med npf (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) har lättare för att gå upp i affekt. De har helt enkelt svårare för att reglera sina känslor och ofta ger flera känslor samma uttryck. Om jag som förälder, eller kanske skolpersonal, vill hantera en situation där barnet är i affekt så måste jag hålla mig lugn. Om ingen skriker eller bråkar tillbaka så lägger sig känslorna ganska snabbt. Ofta kan man behöva ge ett barn i affekt lite utrymme. Barn med npf är ofta antingen glada, neutrala eller arga. De har oftare svårt att visa känslor som rädsla, sorg, besvikelse osv. Alla negativa känslor visar sig som ilska. De är alltså ganska stor sannolikhet att de blir arga om de blir rädda, att de blir arga när de egentligen är besvikna. Tänk er ett spädbarn, där måste vi lära oss att tolka skriken. Spädbarnet skriker om det är hungrigt, om det är varmt, om det fryser eller om det gör ont. Alla känslor tar sig samma uttryck.

Då barn med npf ofta har svårt att tolka andras kroppsspråk, mimik och känslor får de det extra svårt att förstå nyanser i affekter. Båda mina barn är väldigt känsliga för affekter. Om jag blir arg på dem så tar de väldigt illa vid sig, de påverkar dem mycket negativt och eftersom att de har svårt att förstå nyanserna blir de lätt illa till mods om jag bara låter lite irriterad på rösten. Då tolkar de det som att jag är arg. Jag behöver alltså ständigt tänka på hur jag förmedlar mig för att inte skapa kaos. Jag måste hålla mig lugn, prata lugn, inte stressa och vara noga med att t ex inte sucka då även det kan tolkas negativt. Det är viktigt att även skolpersonalen är lugn. Om någon säger till barnen på ett irriterat sätt så tolkar de det som att de gjort fel och misslyckats. För att skapa en god, trygg relation med mina barn krävs alltså förmågan att själv kunna hantera sina affekter.

Förut hade vi mycket mer konflikter här hemma, det var innan vi förstod hur viktigt det är att vi har ett lågaffektivt bemötande. Naturligtvis blir det fel här också ibland och konflikter uppstår men det är inte så ofta nu för tiden. Lågaffektivt bemötande är ett omtalat ämne, särskilt i skolorna. Många tror att lågaffektivt bemötande handlar om att acceptera och inte göra någonting alls, det kunde inte varit mer fel.

Om en elev blir arg, börjar säga fula ord och kanske inte flyttar sig från golvet när de blir tillsagda kan vi välja två vägar. Antingen säger vi till eleven på skarpen och skapar en situation som troligtvis eskalerar. Eller så håller vi oss lugna, låter eleven vara kvar på golvet och ser till att eleven inte kan skada någon annan. Om situationen eskalerar är risken stor att eleven säger ännu mer opassande saker, den börjar kanske kasta saker omkring sig och det blir en tråkigt situation för alla. Om vi hanterar situationen lågaffektivt istället så kommer elevens ilska lägga sig. Om vi inte tillför något bränsle så dör elden ut. Vi ska naturligtvis inte acceptera att någon beter sig såhär men vi måste förstå att vi inte kan förändra det när eleven är i affekt. Det är efteråt, när allt lugnat sig som vi kan börja analysera. Vad var det som gick fel? Vad var det som gjorde att eleven inte klarade av att hålla sig lugn? Var kraven för höga? Var det för högljutt, behövde eleven en paus etc. När vi kommit på troliga orsaker behöver vi fundera på hur vi ska förebygga så att det inte händer igen.

Jag skrev ju innan att det faktiskt kan vara bra att känslor smittar och det är det. Det ger oss ett bra verktyg, om vi bara håller oss lugna och lågaffektiva så kan vi förhindra att liknande problem uppstår. Det ger oss en viss makt att kunna styra situationen. Hade känslor inte smittat hade det ju inte hjälpt att vi själva behöll lugnet.

Vi behöver alla tänka på hur vi hanterar våra känslor, även om det är svårt!

Foto av Rodrigo Souza pu00e5 Pexels.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s