Rädsla, oro, ångest, panik (kärt barn har många namn)

Tänk dig någon av följande situationer:

Tänk dig att du är på ett köpcenter. Du har precis varit och köpt en dyr teknikpryl, kanske en ny mobil, ipad eller dator. Köpcentret stänger snart och du ska bara gå in i en klädaffär också. Du går runt och tittar på kläderna och väljer att prova några plagg. Tyvärr passar de inte och du går mot utgången. När du sätter dig i bilen för att köra hem slår det dig, du har glömt påsen med teknikprylen i provrummet. Vad ger det dig för känsla?
Tänk dig att du passar grannens katt medan de är på semester. Du släpper ut den varje morgon, ger den mat och vatten och släpper sedan in den igen på kvällen. En morgon kommer inte katten och hälsar på dig när du ska släppa ut den. Du letar efter den och hittar den på den lurviga mattan som ligger under soffbordet. Katten är stel och kall, den måste ha dött strax efter att du gick därifrån igår. Nu måste du ringa grannarna och berätta vad som hänt. Vad ger det dig för känsla?

Det du känner är ångest. Alla har vi känt av ångest någon gång. Ångest är en intensiv känsla av oro, rädsla eller nervositet. Att känna ångest är inte farligt men om ångesten kommer för ofta eller för intensivt, så att den påverkar det dagliga livet så kan det handla om en ångestsjukdom. Ångest är egentligen en naturlig reaktion som har varit viktig för vår överlevnad. När vi känner ångest eller rädsla sätts kroppen i beredskap för en fara. Kroppen gör sig redo att kämpa eller fly. Detta var nödvändigt när människan bodde på savannen och skulle fly undan farliga djur. När rädslan kom började hjärtat slå snabbare, blodet gick till de stora muskelgrupperna för att vi skulle orka springa iväg eller slåss. Vi började andas häftigare för att syret skulle pumpas runt i kroppen. Kroppen ville att allt blod skulle gå till musklerna och därför kunde vi kräkas eller få diarré för att bli av med maten så den inte tog onödig energi att smälta. Reaktionen var rationell och behövlig.

Vår kropp har inte ändrats så mycket, även idag känner vi av rädsla och ångest. Om vi har ett verkligt hot framför oss talar vi om rädsla, om känslorna kommer utan något egentligt hot eller fara så talar vi om ångest. Kroppen reagerar trots att vi inte har någon fara framför oss. Eftersom det är en överlevnadsinstinkt så måste kroppen reagera på alla eventuella faror, för säkerhets skull.

För många reagerar kroppen irrationellt, dvs. kroppen reagerar på situationer som inte är farliga och vi känner då ångest. Att leva med en ångestsjukdom är påfrestande och leder ofta till sämre livskvalitet. Det finns en rad olika ångestsjukdomar såsom panikångest, generaliserat ångestsyndrom, specifika fobier, social fobi, agorafobi (torgskräck), tvångssyndrom och posttraumatiskt stressyndrom. Mellan en fjärdedel och en tredjedel av alla svenskar kommer någon gång drabbas av någon ångestsjukdom. Det är viktigt att vi pratar om ångest, det ska inte vara tabubelagt. Det är lika viktigt att prata om ångest som det är att prata om till exempel hjärt- och kärlsjukdomar.

Det är mycket vanligt att barn (och vuxna) med adhd och/eller autism drabbas av en ångestsjukdom. De lever ofta med förhöjd ångest, både på grund av ökad sårbarhet för psykisk ohälsa men också för att livet blir mycket mer ångestfyllt när man måste kämpa för att passa in och klara av alla yttre krav.

L har det jobbigt med sin ångest nu. L började med medicin för sin ångest i början på året och fick snabbt ganska god effekt. Ångesten minskade men L fick en del biverkningar. Vi har därför fått byta medicin. Det är tufft. Först fick L vara utan den första medicinen i en vecka innan vi fick börja med den andra i låg dos. Den andra har ännu inte börjat verka. Jag hoppas vi kan öka dosen i veckan och att den snart börjar ge effekt. Det skär i mitt hjärta när något av barnen känner svår ångest och jag inte kan hjälpa dem. Tyvärr går det då också ut över skolan och de väljer att stanna hemma för att överhuvudtaget kunna hantera situationen. Skolan är viktig och jag kämpar hela tiden för att få den att fungera men om ångesten är för svår så är måendet mycket viktigare än att klara komma till skolan.

Jag håller tummarna för att jag i veckan får besked från bup om medicinhöjning. Jag håller tummarna för att ångesten kan hållas i schack. Jag kommer återkomma till ångesten framöver, för det är så viktigt att vi pratar öppet om det!