Acceptans, betyg och medicin

Veckan började inte på bästa sätt. Igår var båda barnen hemma. L vågade inte gå till skolan av rädsla för att få svår ångest där. L kröp upp i sin soffa på morgonen, drog täcket över huvudet och ville bara vara ifred. H hade planerat att gå till skolan men strax innan det var dags att åka så gick det inte. Idag kom L iväg. H kom också iväg till skolan men fick gå hem efter bara en liten stund. Varje morgon har jag en oro och klump i magen. Kommer båda barnen komma iväg idag, eller bara en? Eller kanske rentav ingen?

Förr var känslan på morgonen mycket värre, innan jag accepterat att det är såhär vårt liv ser ut just nu. När varje morgon var en kamp för att få iväg H. När H varje morgon mådde så dåligt över att behöva komma till skolan att enda alternativet var att stanna hemma. Det här med acceptans har varit viktigt. Jag tror att det tog nästan två år innan vi började acceptera situationen.

Jag har alltid själv tyckt skolan var viktig (och tycker det såklart fortfarande). För mig var det självklart att studera vidare efter gymnasiet. När jag hade läst till sjuksköterska valde jag att läsa till specialistsjuksköterska i psykiatri. Efter det läste jag förskrivningsrätt för att få rätt att förskriva de läkemedel som sjuksköterskor kan få befogenhet att förskriva. Sen skrev jag uppsats, läste kortare kurser i psykiatri, neuropsykiatri och demenssjukdom och läste instruktörsutbildning för att undervisa i första hjälpen till psykisk hälsa. När jag mår bättre och tillvaron är mer stabil är jag övertygad om att jag kommer studera igen.

När barnen var små och jag tänkte på deras skolgång så såg jag inget annat alternativ än att de skulle ta studenten, studera på högskola eller universitet och hitta yrken som de trivs med och som är utvecklande. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att mina barn skulle ha svårt att till och med klara av mellanstadiet. Nu är jag lättad varje dag som någon av dem faktiskt kommer till skolan.

När H började mellanstadiet och vi var på första föräldramötet så fick vi se en film om betyg och betygssättning. Jag tänkte då att det viktigaste är att H får E i alla ämnen men klart att det hade varit roligt om hen även fick högre betyg i vissa ämnen. Att få minst E, att bli godkänd, kändes som minimum. Nu har hela min uppfattning om betyg och skola förändrats. Jag bedömer inte längre mina barns kunskap och hur duktiga de är i skolan efter vilket betyg de får.

L är smart och lättlärd och kreativ och kan kanske, om hen får rätt stöd i rätt tid, få en någorlunda fungerande skolgång. H är smart, lättlärd och klurig men passar inte in i den skolan som finns i dagens Sverige. När H gick i första, eller kanske andra klass, hade de matteläxa. Läxan skulle göras i matteportalen som finns på nätet där man gör uppgifter och klättrar i nivå. Efter uppgifterna får man även mynt som kan lösas in mot olika figurer. H gillade inte läxa och absolut inte matte. Läxan de skulle göra var att komma upp till level 29 tror jag det var. H var på level 27 och tyckte att det skulle ta en evighet att göra alla uppgifter för att bli klar med läxan. Eftersom H var, och fortfarande är, väldigt intresserad av datorer löse H läxan på annat sätt. H ropade på mig och visade att läxan var klar. Det stod nu level 99 på skärmen. Jag tittade fundersamt på H. H visade stolt hur man kunde komma upp i level genom att helt enkelt gå in i programvaran (?) och ändra där. Man kunde välja hur många mynt man ville ha också.

Där satt H, ca 8 år gammal och visade mig på skärmen hur hen hittade rätt bland mängder av text, siffror specialtecken och annat vart man kunde ändra level. Det hela slutade med att H ändrade till level 29. Jag fick helt enkelt förklara att det inte var trovärdigt att hen kommit till level 99.

Förra veckan ringde jag bup om L:s ångest. Idag ringde de tillbaka. Jag hade frågat förra veckan om vi kunde öka L:s medicin och från imorgon får vi öka dosen. L blev glad när jag berättade, hen känner själv att medicinen behövs. Jag hoppas att denna medicinen fungerar så vi slipper göra fler byten. Vi behöver lite lugn och ro nu, allihopa men framförallt L.

Posted in npf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s