Förra veckan var ganska tuff. H var bara i skolan 10 minuter på tisdagen, sedan hemma resten av veckan. H är inte i skolan idag heller. Det absolut svåraste är att förstå varför. Vad är det som är så jobbigt att hen inte klarar gå dit? Jag vet att H vill, senast igår kväll planerade H för att komma till skolan idag. Jag hoppas så att vi kan få till några sista dagar i skolan där H går hem med en bra magkänsla. Att avsluta terminen med att ha misslyckats att ta sig iväg är inte vad H behöver.
Idag ringde rektorn och bokade in ett möte till på onsdag. Vi ska utvärdera och avsluta åtgärdsprogrammet och förbereda inför hösten. Det är inte lätt att veta hur hösten ska planeras när det inte fungerar som det är nu. H hade några veckor tidigare i vår där det gick ganska bra, vad var det som fungerade då men som inte fungerar nu? Min hjärna blir helt matt av att analysera allt. Jobbiga dagar, som idag, känner jag mig misslyckad som förälder som inte klarar få mina barn att gå till skolan. Lite bättre dagar tar jag mitt förnuft till fånga och förstår att det inte är mig det hänger på, utan miljön och kraven i skolan.
Även L är hemma från skolan. L var hemma i fredags då hen fick halsont på torsdagskvällen. Halsontet fortsatte och i lördags hade L lite feber. Nu är febern borta men snuva och hosta dröjer sig kvar. Det är jobbigt för L att vara sjuk. L blir rädd och har svårt att tolka vad det är som känns i kroppen när det gör ont och temperaturen stiger. Dock har vi tur och L är inte så ofta sjuk. Jag hoppas att L snart kan vara tillbaka i skolan så att i alla fall L får ett bra avslut på denna terminen.
På tal om att vara sjuk så får jag ibland höra att autism och adhd är sjukdomar. Jag förstår att de som säger det gör det av okunskap. Jag vill så gärna att vi slutar pratar om sjukdom när det gäller neuropsykiatriska diagnoser och använder oss av funktionsnedsättning istället. För det är ju vad det är, en nedsättning av vissa funktioner. Det är ingen sjukdom som man kan bli ”frisk” ifrån. En del pratar om funktionsvariation för att det skulle vara mindre nedsättande är funktionsnedsättning. Och visst är det en variation i funktionen men så som samhället ser ut idag så anser jag att funktionsnedsättning är mer passande.
Nu är det bara denna och nästa vecka kvar i skolan. Sommarlovet är riktigt välkommet men samtidigt känner jag en stor sorg. En sorg över att L missat ungefär halva vårterminen i fjärde klass och att H missat över tre års skolgång. Visst, H har anpassad studiegång och har varit i skolan några timmar i veckan men inte så pass mycket att det ger ett enda betyg. Att få betyg är ju ett kvitto på att man gör det som förväntas av en. På vårt arbete får vi ju inga betyg men vi får lön varje månad och det är ju för en del en av anledningarna till att vi går till vårt arbete och för andra är det den enda anledningen att gå dit. Vi hade troligtvis inte gått och arbetat utan att få lön. Jag kan därför förstå att det ibland känns extra motigt för H. De andra eleverna får betyg för sitt arbete men H får inga betyg, vare sig hen är där eller inte.
I förra veckan blev jag väldigt upprörd över ett Facebookinlägg från en lärare på kommunens högstadieskola. Läraren hade delat en insändare från Sydsvenskan som handlade om anpassningar i skolan och varför lärarna ska behöva göra så mycket anpassningar. Enligt insändaren, och läraren som delade inlägget, så borde eleverna behöva stå för anpassningar själva. T ex som att eleven ska delta aktivt i undervisningen och inte sitta och titta ut genom fönstret. Det låter ju logiskt, men om det stora problemet är koncentration så kan detta krav vara omöjligt för eleven. Jag blir lite rädd, rädd när en lärare tycker såhär och när även andra lärare från skolan håller med. Eftersom de uppenbarligen saknar kunskap om dessa funktionsnedsättningar och det troligtvis är fler än de lärarna som inte har kunskapen, så är det ju inte så konstigt att mina barn inte alltid får rätt bemötande och stöd i skolan. Och tänk de elever som har lärare som anser att eleverna behöver ”skärpa till sig”, jag lider med de eleverna och deras föräldrar. Hade mina barn kunnat ”skärpa till sig” så hade de gjort det för länge sedan, för de tycker inte heller att det är roligt att vara annorlunda och utanför. Hade den blinde kunnat ”skärpa till sig” och då kunnat se så är jag övertygad om att den hade gjort det.
FOKUS NPF 