Skolavslutning

Nu är det sommarlov!

I början av veckan hade vi möte angående L och planering för höstterminen. Det har gått bättre för L de sista veckorna, kanske månaden, i skolan. Jag har tidigare skrivit om den nya specialpedagog som börjat på skolan. Hon har verkligen gjort underverk. L:s mentor och lärare i den flexibla undervisningsgruppen har varit fantastiska sen start men utan någon övergripande som kan ”knyta ihop” säcken blir det som att arbeta i sirap. Nu finns hon här och hjälper oss i detta. När hon säger att hon ska kolla upp något så gör hon det, när hon säger att hon ska ringa tillbaka så gör hon det. Hon stöttar pedagogerna och oss föräldrar, hon lyssnar och hon ger goda råd. Tänk att en människa kan göra sådan skillnad.

Specialpedagogen sa vid ett tillfälle ”det är lättare att ändra på skolan än att ändra på L”. Med det synsättet kan man göra förändringar, se möjligheter och hjälpa. När vi hade möte med H under mellanstadietiden var det inte alls en sådan mening vi fick höra utan istället ”vi har gjort så mycket anpassningar men H vill ju inte”. Med det synsättet lägger man skulden och bördan att åtgärda problemet på barnen. På något sätt säger man att vi har gett upp, vi har gjort tillräckligt.

Jag kan inte annat än fundera på vad som hänt om den nya specialpedagogen arbetat på skolan när H var i samma ålder som L är nu. Jag kan naturligtvis aldrig veta säkert men jag tror aldrig vi hade suttit i den situationen vi är i idag om H fått samma bemötande som L nu äntligen får. Jag tror inte H hade rasat så fullständigt om skolan tagit på sig ansvaret att vara den som gör tillräckliga förändringar för att H skulle klarade vara där. Men eftersom den förra specialpedagogen ansåg att H inte gjorde tillräckligt så sitter vi här idag. Det är som att säga till en förlamad att vi har anpassat så du kan komma in genom dörren till klassrummet men du vill ju inte och sedan helt missat att det är en stor trappa upp till själva skolbyggnaden som eleven inte kommer upp för.

Mötet om L gick i alla fall bra. Vi har en bra plan för hösten och både jag, maken och L känner oss trygga inför höstterminen. Jag förstår att det kommer komma bakslag, det gör det alltid men med rätt synsätt är det så mycket lättare att komma på rätt spår igen. L har varit i skolan hela veckan, till och med nästan heldagar två av dagarna. Mentorn har förberett och anpassat för L på ett fantastiskt sätt och det känns så bra att L nu gått på sommarlov med så bra förutsättningar inför hösten.

För H är det lite annorlunda. H har inte varit i skolan på hela veckan. H var sjuk under helgen och i början på veckan och sen gick det inte att få iväg H sista dagarna. Jag vet att H fått frågan av sin pedagog i den flexibla undervisningsgruppen om hen vill komma till klassen sista dagen men det är inget H klarar av. När jag skickade det sista meddelandet till pedagogen att H inte kommer mer så skrev hen att jag skulle hälsa H. Förutom det har H inte fått någon sommarhälsning. Ingen önskan om ett bra sommarlov. H tillhör en klass och även om hen bara varit med några lektioner under vårterminen så tillhör hen klassen. Tårarna kommer när jag tänker på att H är så bortglömd. Jag undrar om det hade varit samma sak om H varit frånvarande för någon kroppslig sjukdom. Om H hade varit frånvarande för att hen låg på sjukhus, hade hen inte fått någon sommarhälsning då?

Detta är fjärde året som H inte är med på skolavslutningen. Fjärde året i H:s 14-åriga liv. Jag blir ledsen, jag blir arg och jag känner mig tom när jag tänker på det. Hur kan samhället låta barn hamna så utanför?

Nu har i alla fall H också sommarlov och jag önskar så att kraften finns för att träffa kompisar, i alla fall vid några tillfällen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s