Det viktigaste är att man gör sitt bästa

Första veckan på sommarlovet, det känns skönt även om det ännu inte lugnat ner sig helt. Igår hade vi medicinuppföljning för L. Idag läkar- och psykologbesök för L och på torsdag möte med habiliteringen för H. Vi har i alla fall inte kravet från skolan nu och det känns skönt, det känns lättare.

Igår fick vi hem H:s betyg på posten, så på så sätt fick vi ju en liten sommarhälsning från skolan. Tänk att ett normalbegåvat barn, med engagerade föräldrar kan hamna så utanför systemet i Sverige att de inte får ett enda godkänt betyg i skolan. Vilket misslyckande! H har inte misslyckats, vi har inte misslyckats utan skolan har misslyckats stort! Tänk att man körde på så hårt och utan anpassningar för H att hen hamnade så långt ner i ett hål som man bara kan tänka sig. Först bad man H att själv försöka klättra upp, men det hade varit en omöjlighet för vem som helst. Sen kastade man ner ett rep men det var alldeles för kort, H nådde inte upp. Till slut, när H var utmattad till max, ensam i sitt hål, så satte man upp en klättervägg. Det är långt avstånd mellan alla ”handtag” och nästan omöjligt att ta sig upp. Nu förväntar man sig att H ska ta sig upp. Längst upp står vi föräldrar och hejar på men vi kan inte själva hjälpa H.

Även med en hel del anpassningar så kommer inte H upp ur hålet. Det krävs mycket hjälp, stora insatser för att få upp H. Jag känner att man liksom gett upp litegrann. Skolan försöker anpassa efter de förutsättningar som finns men det hjälper inte. Hade de från början satt upp en klättervägg, när H fortfarande hade lite krafter kvar, så hade hen kanske kunnat börja klättra uppåt.

Jag vet att jag låter bitter men det är inte lätt att vara något annat när ens barn puttats ner i detta djupa hål. Jag undrar hur man ska kunna vända detta under H:s två sista skolår? Är det möjligt? Finns kunskapen och resurserna?

Har ni tänkt på att vi ofta säger att det viktigaste är att man gör sitt bästa. De flesta säger nog det till sina barn, bara du gör ditt bästa så är vi nöjda. Om man tänker efter är det ett ganska stort krav man ställer. Gör vi alltid själva vårt bästa? Hur mycket måste man göra för att det ska vara sitt bästa? Jag kan nog säga att jag inte speciellt ofta gör mitt bästa. Jag försöker göra saker bra men sällan mitt bästa. Jag målar en del och lägger ner tid på det men gör jag mitt bästa? Nej, jag hade alltid kunnat göra det lite mer noggrant, jag hade kunnat ägna mer tid till en målning. När jag lagar mat försöker jag göra det bra men inte mitt bästa. För då hade jag behövt göra allt enligt konstens alla regler och det gör jag inte. När jag skivar morötterna som ska kokas så är jag inte så noga med formen, jag gör biffar men dom är inte helt jämna, jag skulle alltså kunna göra det bättre. När jag städar så kunde jag dammsugit mer noggrant. När jag skriver här hade jag kunnat göra det med ännu mer eftertanke, kanske ett bättre typsnitt och bättre bilder. Jag skulle alltså kunna göra bättre.

Att hela tiden behöva göra sitt bästa, att lägga så mycket energi på varje uppgift, att ge sitt allt, det är ett stort krav vi lägger på våra barn. Det är klart att man kan använda uttrycket ibland men det är viktigt att vi inte enbart pratar om saker som prestation. För det är ju just prestation vi pratar om när vi vill att barnen gör sitt bästa. Förr sa jag ofta det till barnen, gör ditt bästa, det är gott nog. Hur ska de kunna bedöma när det är tillräckligt bra? Varför är prestationen så viktig? Egentligen borde vi säga till våra barn att försök ha roligt, försök göra saker som får dem att skratta och må bra.

När man har eller har haft barn som mår riktigt dåligt så vet man att det är det enda som faktiskt spelar någon roll. Det absolut viktigaste är att mina barn mår bra, allt annat är sekundärt. Vi borde kanske alla reflektera mer över vad som faktiskt får oss att må bra och försöka göra mer av det och lägga mindre energi på det som inte får oss att må bra.

•