Det är semester för väldigt många nu. Facebook och Instagram-flödet fylls av semesterbilder. Vi har varit på Liseberg, varit på fisketur och varit och hälsat på några vänner i deras stuga. På dessa saker har båda barnen varit med. Med L, 11 år (autism, ångest) har vi gjort lite mer saker, L fixar det om vi förbereder och tar det i hens takt. H, 14 år (autism, adhd, gad) har varit helt slut efter dessa utflykter. H kämpar när vi är iväg, jag ser det tydligt hur energin rinner ur H och hur hen anstränger sig för att bara orka vara kvar i situationen.
Det har varit mycket ångest för H sista tiden. Jag har ju varit i kontakt med bup för att få ny medicin utskriven. Jag ringde om det första gången v 25, sen igen v 26, v 27, v 28 och v 29. Vid sista samtalet fick jag veta att H inte är prioriterad utan att det får vänta till efter sommaren innan någon medicininsättning kan bli aktuell. H mår inte tillräckligt dåligt för att bli prioriterad. Det är så sorgligt, att vården ska se ut såhär. Att man inte kan få hjälp om man inte är nere på botten helt och hållet. Jag hade önskat att H kunde få börja med sin medicin några veckor innan skolan börjar så att den kan börja ge effekt. De första veckorna kan man nämligen må sämre och det känns bättre att ta det när vi är hemma tillsammans i lugn och ro än när skolan väl börjat.
Det är bara drygt 3 veckor tills skolan börjar. Veckan innan skolan börjar har vi flera möten gällande L. L ska även till skolan och träffa sin lärare och få schema för första tiden. För H har vi inget möte inbokat ännu men det är ett måste att ha ett innan skolstart så där börjar det bli dags att boka ett datum. Jag antar att jag får börja jaga ansvariga så fort de är tillbaka från sin sommarledighet.
Ofta när vi sitter på möten, eller när jag ringer någon ansvarig inom skola, vård eller liknande så verkar alla ha förståelse för att vi och barnen behöver stöd och hjälp. Jag får väldigt ofta höra hur orkar du? Har du någon att prata med? Alla är överens om att H och L behöver få hjälp för sitt mående eller mer tydlighet och struktur i skolan. Problemet som vi hela tiden stöter på är att ansvaret alltid ligger på någon annan. Alla tycker vi borde få hjälp men hjälpen ska alltid komma från någon annan. Vården tycker att skola ska anpassa och stötta, skolan tycker att vården behöver ta större ansvar. Skolan frågar bup hur de ska hantera barnen, bup säger att det måste skolan veta, de är ju de som är experter på pedagogik och känner barnen bäst. Skolan undrar om jag har någon att prata med, det undrar vården också men ingenstans har någon tid att lyssna mer än på akuta problem. Alltid ligger ansvaret på någon annan.
Jag funderar nu på om jag skulle ringa både kommunens växel och regionens växel och be att få prata med ”Någon Annan”. För denna Någon Annan verkar ha ett väldigt stort ansvar, Någon Annan ska kunna hjälpa och stötta oss men jag har ännu inte fått prata med denna Någon Annan. Jag har inget telefonnummer eller mejladress till Någon Annan. Så jag tänker att jag får väl ringa växeln och be att bli kopplad till denna eftertraktade Någon Annan.
Jag börjar nästan bli lite orolig och stressad själv nu över att sommarlovet snart är till ända. Nu vet jag vilken ansträngande kamp som väntar, tyvärr vet jag inte när det tar slut. Jag är fortfarande arg och besviken på hur skolan hanterat H. Jag har svårt att inte återkomma till alla de fel som gjorts. Jag tror inte jag kan komma över det. Kanske om jag hade fått prata med ansvariga som förklarat varför de gjort som de gjorde, kanske om de sagt förlåt, förlåt till oss föräldrar för misstagen men framförallt förlåt till H för att de misslyckats så totalt. För den som lider absolut mest, som har fått hela sin framtid förstörd är ju H. Det minsta man kunde önska är ju att H fick ett förlåt. Ett förlåt med en förklaring om att inget av det som hänt är H:s fel, alla fel är gjorda av vuxna med ansvar och tragiskt nog har det drabbat H.
FOKUS NPF 