Jag sov länge idag. Vaknade och direkt känns oron i magen. Det har varit lite lugnare med oron under sommaren men den sista veckan har oron gjort sig påmind nästan hela dagarna. Det är tärande att gå runt och ha en klump i magen, att känna ångest och inte hitta lugnet. Jag är ju sjukskriven för utmattningssyndrom och depression. När jag först blev sjukskriven kändes det som att hjärnan inte fungerade alls. Mycket obehagligt och skrämmande. Det har sakta blivit bättre och jag tappar inte ord och den röda tråden på samma sätt längre. Samtidigt märker jag att så fort jag upplever stress ökar symtomen. Även om utmattningssymtomen minskat känner jag av depressionen. Jag kan förstå att omgivningen inte märker av det så mycket, jag är rätt bra på att dölja det när jag är med andra.
Jag kan ännu inte känna samma glädje för saker som jag borde, jag kan göra saker som jag brukar tycka om men det ger mig inte glädje på samma sätt, det är ångestfyllt och ansträngande. Jag har funderat mycket kring hur jag ska bära mig åt för att det ska börja bli bättre. Vad kan jag påverka och vad kan jag inte göra något åt? Hur mycket energi ska jag lägga på att kämpa mot skolan? Hur ska jag kunna hitta en balans mellan arbete och privatliv? Kommer jag klara börja arbeta om några veckor? Hur mycket? Snart behöver jag ta kampen mot försäkringskassan igen…
H, 14 år (autism, adhd, gad) har haft det jobbigt den sista 1,5 veckan. H har fått börja med medicinen som jag tjatat om hela sommaren. När man börjar med antidepressiv medicin mår man ofta sämre de första veckorna och det är precis vad som händer H just nu. Det är svårt att motivera till att ta en medicin som gör att man mår sämre. Det är svårt att förklara för H att det är under insättningen, att det kommer bli bättre. Även om H mår sämre och det är så jobbigt att se H orolig så tycker jag att hen blivit lite mer öppen. Kanske har det med medicinen att göra, kanske är det en tillfällighet?
Nästa vecka börjar mötena igen. Vi har möten inbokade med L, 11 år (autism, ångest) men inte med H ännu. Jag har mejlat rektor och pedagog men ännu inte fått svar om när vi ska ses. Skolan börjar om 1,5 vecka och H har mycket funderingar och frågor kring detta som jag ännu inte kan svara på.
H är väldigt känslig sensoriskt. Det innebär att H känner av saker som vi inte ens reagerar på. H fick ju en ny gamingstol i våras. H valde ut den själv och det var en stol av bättre modell. När vi fick hem stolen upplevde H att ryggstödet knarrade. Efter mycket om och men fick vi ett nytt ryggstöd skickat till oss. H upplever minsta ljud eller rörelse som inte ska finnas där. Även sitsen på stolen låter minimalt. För mig är det svårt att höra men för H upplevs ljudet lika högt som alla andra ljud. H beställde en ny datormus nu i sommar. Den första hen beställde fick vi skicka tillbaka då H upplevde något dubbelklick från höger musknapp. Nästa datormus som beställdes fungerar än så länge hyfsat men H uttrycker att det kanske känns något som gör att hen inte kommer kunna acceptera den.
Det är svårt att förstå hur sådana småsaker kan skapa så mycket oro och irritation. Det är väldigt störande för H och jag kan inte förklara tillräckligt att det är hens sensoriska känslighet som gör att det kanske alltid kommer finnas störande ljud och moment. Detta är ett bekymmer som återkommer hela tiden, det kan handla om gamingstolen, datormusen, cykeln, glasögonen, ja egentligen vad som helst.
För oss kan det kanske jämföras med att vi köper en ny telefon. Vi förväntar oss en telefon som fungerar utan bekymmer. När vi ringer någon så hör vi dåligt vad de säger, det brusar och telefonen stängs ibland av utan anledning. Vi hade blivit irriterade och reklamerat telefonen. Vi hade inte nöjt oss med en telefon som bara fungerar vissa stunder. De problem som H upplever med sina saker är lika störande och jobbiga för honom som telefonen hade varit för oss. När vi berättat om problemen med telefonen och omgivningen sagt att vi är gnälliga och får acceptera lite problem hade vi inte godkänt det. Vi hade inte nöjt oss med att telefoner ska fungera bara ibland.
Nu håller jag tummarna för att medicinen H börjat med snart börjar fungera och jag hoppas att jag snart får veta tid för mötet med skolan om H.
FOKUS NPF 