Det har varit tuffa veckor sedan skolstart. H, 14 år (adhd, autism, gad) har haft så otroligt mycket ångest. Det började i samband med insättning av ny medicin men äntligen verkar det som om det sakta är på väg att lugna sig. H har haft det så kämpigt med skolan, att klara komma dit när ångesten varit så stark. Hen har faktiskt tagit sig dit 2-3 gånger per vecka. Tanken är att H nu ska vara i skolan två timmar per dag, fyra dagar i veckan.
L, 11 år (autism, add, ångest) har haft en hel skolvecka sedan skolstart. Annars har det varit minst en dag per vecka som hen inte kommit till skolan. L har anpassad studiegång och går mellan kl 8-12 och en dag mellan 8-13. Det är vad hen orkar med just nu.
De sista veckorna har varit så fulla av skolmöten, läkarsamtal, utvärderingar med bup, planering med habiliteringen, möte med LSS-handläggare och allt det där andra vanliga såsom föräldramöte. Jag har själv också varit hos min läkare. Besöket blev uppskjutet en vecka så jag var där först förra veckan. Från och med 1 oktober är det tänkt att jag ska börja jobba ett par timmar per dag. Jag måste erkänna att jag känner mig lite orolig för det, både på grund av att min hjärna protesterar så fort jag känner minsta stress och jag har nära till gråt men också för hur det ska gå de dagar L inte kommer iväg till skolan.
Det känns samtidigt skönt att försöka komma tillbaka till jobbet, att träffa mina arbetskamrater, att få känna att man gör något meningsfullt. Har haft lite strul med försäkringskassan, har behövt komplettera läkarintyg för att få igenom deltidssjukskrivning. Försäkringskassan tycker att jag borde kunna återgå till arbetet i snabbare takt. Det är kämpigt att bli ifrågasatt, att känna sig som en skurk för att man inte klarar arbeta som de flesta andra. Hade jag bara mått psykiskt bra och min hjärna hade fungerat som den borde så hade jag mer än gärna jobbat full tid.
Vi hade återgivning med psykologen till skolan för ett par dagar sedan. Då gick psykologen igenom L:s utredning och förklarade för skolan vad de kommit fram till. Det visar så tydligt på hur funktionsnivån har minskat i takt med att kraven ökat. Precis likadant var det för H. Båda barnen har klarat tiden i förskolan relativt väl, även om det var ständiga utbrott hemma. När de började i förskoleklass visade båda två att det var jobbigt men de fixade det trots allt. H grät varje dag det var idrott i skolan, L gömde sig ibland på skolan för att slippa vara i klassrummet.
Under lågstadietiden ökade svårigheterna sakta. Det ställs mer krav på en elev i tredje klass jämfört med en i första klass. Dock var det först i fjärde klass, då kraven ökar markant, som de stora funktionsnedsättningarna visade sig. När de var mindre klarade de av kraven med hjälp av oss föräldrar och anpassningar hemma men därefter gick det inte längre. Som tur är har ju L fått en hel del anpassningar i skolan vilket gör att hen ändå klarar gå dit de flesta dagar. H fick inga anpassningar och blev totalt utbränd.
När en vuxen drabbas av utmattningssyndrom tar vi bort så mycket krav vi kan, vi är noga med att de är någorlunda stabila innan de återgår i arbete. Barn har inte samma rättighet, trots att de mår minst lika dåligt så fortsätter de att ha krav på sig att ta sig till skolan. Inte konstigt att återhämtningen tar lång tid.
Foto av Max Andrey pu00e5 Pexels.com
FOKUS NPF 