Viktiga ord

Sedan sista uppdateringen har det varit skört och bräckligt. L, 11 år (autism, add, ångest) har haft ganska många dagar hemma. Förra veckan gick L hem från skolan mitt under skoldagen, det var länge sedan hen inte klarade vara kvar, ofta är det att hen inte kommer iväg på morgonen. L skrev ett långt meddelande till sin lärare som läraren läste upp för klassen. När jag läste meddelandet rann tårarna ner för mina kinder. Det är så fruktansvärt att ens barn ska behöva ha det såhär. Tänkte dela med mig av en liten bit av meddelandet.

”Hej Klassen! Jag vill bara ge er lite hjärtan här och hoppas ni har det bra utan mig också! Jag vill bara säga att jag är supertrött på att ni ska kasta runt pappersflygplan och greja runder och så. Så varje gång jag vaknar tänker jag bara NEEJ INTE ÄNNU EN DAG I EN HÖGLJUDD SKOLAAA…. det här kanske låter överdrivet för er men ni har ju inte diagnoser, eller inte de flesta. Men med diagnoser kan det vara supersvårt i skolan. Jag går hem kl 12 för att jag blir såååå trött på högljudda saker. Jag känner mig inte trygg i skolan när ni gör så. Jag vill ha en bra klass. Jag gick hem idag i regnet och tårar föll ner. Jag tänkte: Vad ska jag göra för att passa in?…varför har jag inget kompisgäng? Ingen i klasen fattar…hur svårt jag faktiskt har det. Jag älskar er klassen, ha en bra dag!”

Efter att L skrev detta meddelande tog det 6 dagar innan hen var tillbaka i skolan. L berättar att hen önskar mer tid i den flexibla undervisningsgruppen men vi måste hålla den planering som är nu. Vi har inte möte med skolan förrän om tre veckor och först efter det kan vi se om vi kan få till någon mer tid där.

Igår var jag och hälsade på L:s klass och berättade för dem om vad adhd och autism är och vad det innebär för L. Jag tror att dom ändå tyckte det var lite intressant och att det kanske ökade förståelsen något. Jag önskar att jag kunnat berätta för alla elever och lärare om dessa diagnoser. Klart alla pedagoger och skolpersonal vet vad adhd och autism är men jag tror inte att så många faktiskt förstår det på djupet, förstår hur det är att leva med dessa funktionsnedsättningar. Att dessa barn kämpar mer än alla andra och ändå når de inte upp till det som förväntas av dem.

Mitt eget mående går också väldigt upp och ner men det är jobbigt i princip hela tiden. Små korta stunder kan jag slå bort det men stressen, oron och ångesten ligger där och gnager hela tiden. Jag tycker att jag borde ha återhämtat mig bättre efter så många månader hemma. På måndag ska jag återgå till arbetet lite smått. Den första tiden ska jag bara arbeta 25 % men jag vet att jag måste öka på det snabbare än jag kanske klarar av för att försäkringskassan kräver det. Kraven från försäkringskassan bidrar liksom inte till lugn och ro utan en fruktansvärd stress som jag inte tror de styrande förstår. Jag önskar så att de hade kunnat gå i mina skor en period.