Tidsperspektiv och närvaroteam

Första skolveckan avklarad. H, 15 år (autism, adhd och gad) kom inte iväg första dagen. H:s tidsperspektiv är väldigt konkret och kan för utomstående vara svårt att förstå men om man tänker efter är det ganska logiskt. Skolan började tisdag 11 januari. De flesta ställer in sig på detta och förbereder sig dagen innan. H har inte riktigt den förmågan utan blir på något sätt medveten om att skolan börjar först den dagen då den faktiskt börjar. H känner att hen måste vänja sig vid tanken och behöver därför första skoldagen till att vänja sig.

”Varför kan H inte vänja sig dagen innan skolan börjar då”? Ja, det hade ju varit smidigt men tyvärr fungerar det inte så. Om H ska göra något kl 15.00 på dagen så innebär det för H att hen är ”ledig” fram till 15.00. Det är alltså först då, vid tiden som är bestämd, som H gör sig i ordning för det hen ska göra. Detsamma är det med tiden som skolan börjar, H gör sig redo att ta sig till skolan först vid klockslaget som är bestämt att hen ska börja. ”Kan man inte bara säga till H att aktiviteten eller skolan börjar en kvart innan bestämd tid, så kanske hen kommer i tid”? Vid vissa aktiviteter kan det fungera, tyvärr fungerar det inte med skolan för OM H skulle komma tidigare än bestämd tid finns det ingen personal där.

L, 12 år (autism, add, ångest) har varit i skolan och det har gått bra. Idag blev L hemma men det berodde på halsont och inte på skolångest. Tacksam att vi har så bra förståelse från skolan. Idag ringde jag nya rektorn och informerade om att jag, förhoppningsvis, ska börja arbeta längre dagar från den 1/3 och då behöver hjälp med att ta hand om L den tiden som hen skulle varit i skolan om skolan hade fungerat optimalt. Rektorn skulle ta det vidare och återkomma. När vi pratade en stund i telefon så kom vi in på H. Rektor undrade om närvaroteamet var inkopplat på H vilket det ju inte är. Jag vet inte riktigt när detta närvaroteam bildades och hur det fungerar men det ska bli spännande att se om de hör av sig. H måste ju absolut vara en kandidat för detta närvaroteam eftersom hen inte haft en fungerande skolgång på snart 4 (!) år.

4 år! Det är snart 4 år sedan H gick med sina klasskamrater. Nästan 4 år sedan hen hade en ”normal” tillvaro. Nästan 4 år sedan H var i ett sammanhang och hade sociala kontakter. Det är skrämmande och frustrerande. Det låter overkligt och man kan inte riktigt förstå att det får vara så i ett land som Sverige. Det finns ju tyvärr många barn som inte klarar vara i skolan som förväntat. Väldigt ofta läggs en stor del av ansvaret på föräldrarna. Skolan undrar om det är något hemma som inte fungerar eftersom barnet inte vill komma till skolan? Vi som familj har haft ganska tur, vi har bara vid vissa tillfällen blivit ifrågasatta om vad det är hemma som det inte är bra. Dock vet jag många familjer som blir ifrågasatta ofta, där skulden läggs på föräldrarna.

Om ett barn hade varit i skolan och dag efter dag sagt att de inte ville gå hem, sagt att de ville stanna kvar i skolan, att de fick ångest bara av tanken på att gå hem, då hade skolan gjort en orosanmälan direkt och alla hade förstått att det var något hemma som inte var bra. Om barnet istället hemma säger att de inte vill skolan så undrar skolan vad det är för fel hemma? Jag har svårt att förstå logiken i detta??? Jag funderar mycket på hur man kan komma tillrätta med detta, vad är det som behöver förändras i skolan för att våra barn ska klara av att vara där?

I december träffade jag kommunstyrelsens ordförande för att berätta om vår situation och ge mina tankar på vad som gjorts bra och vad som inte blivit så bra. Det blev ett bra möte och en god förståelse och jag hoppas att jag framöver kan få vara med och fortsätta ge min syn på saken, både i rollen som förälder till barn med skolfrånvaro men också med den kunskap jag har via mitt yrke som psykiatrisjuksköterska.