Runt dessa dagar i april blir minnena av skolmisslyckandet runt H, 15 år (autism, adhd, gad) extra starka. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur tufft det är för H och hur dåligt stöd han faktiskt fått. Stödet är inte dåligt för att skolpersonal inte vill utan det är dåligt på grund av att man inte vill satsa de pengar som behövs för att ge rätt stöd och kunskap runt dessa svårigheter. Imorgon är det 4 år sedan H och vi föräldrar upplevde ett fruktansvärt misslyckande från skolans sida, jag är än idag övertygad om att denna dag, för 4 år sedan, var avgörande för hur H skulle se på skolan framöver. Jag skrev om det för ett år sedan här. Varje gång jag tänker på denna händelse så får jag en olustig känsla i kroppen, jag blir ledsen och ångestfylld och tanken på att ingen vill ta ansvar för det som hände gör mig frustrerad.
För drygt fyra veckor sedan hade vi ett möte med skola och habilitering angående H. Vi bestämde då att vi skulle följa upp det efter fyra veckor. Tyvärr blev det lite bråttom iväg för alla från detta möte så någon uppföljningstid bokades aldrig. De sista veckorna har jag påmint om ett uppföljande möte för H inte mindre än tre gånger och idag fick vi äntligen en tid nästa vecka. Problemet med alla uppföljningar som inte görs i tid är att vi inte kommer vidare. Allt tar sådan tid och idag är det sju veckor till sommarlovet. Jag vet att det inte kommer hinna göras några större förbättringar kring H nu innan sommaren eftersom det är så mycket annat som händer i skolan och tiden och förutsättningarna för att göra ändringar finns inte. Sen kommer hösten, när H börjar åk 9, sista året i grundskolan. Då kommer vi inte kunna göra några ändringar när terminen börjar eftersom det bör se likadant ut när han börjar som när han slutade. Om inte mötena blir av i tid då så är det snabbt både höstlov och jullov och vi står och stampar i precis samma fotspår.
Nästa vecka tänkte jag besöka kommunfullmäktige och ta upp frågor om skolfrånvaro och hur jag som förälder ska göra för att mina barn ska få det stöd de har rätt till i skolan. Jag vet att jag är tjatig och tar upp dessa problem överallt men jag känner att jag måste göra något. Om det inte hinner gynna mina barn så kan det förhoppningsvis gynna andra barn eftersom att gruppen med barn med problematisk skolfrånvaro ökar.
Jag har så många tankar, ideér och förslag på hur skola och elevhälsa skulle kunna arbeta med dessa bekymmer, jag måste bara få rätt människor att lyssna på vad jag säger och det kan vara lättare sagt än gjort.
H är i skolan två timmar, fyra dagar per vecka. Så är det bestämt i alla fall. Vissa dagar har jag förstått att H faktiskt får lite gjort medan andra dagar blir det knappt något gjort alls. H blir lätt störd av andra elever och har nu en elev som han lätt hamnar i gnabb med. Skolan vill att jag pratar med H om detta, att det inte är ok. Det kan låta självklart att föräldrarna ska prata med sina barn och det ska jag naturligtvis göra, IGEN! Jag har haft dessa samtal med H otaliga gånger och berättat vad man får och inte får göra. Även skolan berättar det för H väldigt ofta.
I alla fall, skolan vill att jag pratar med H om att inte gnabbas med den andra eleven och ibland verkar det som om skolan tror att vi hemma inte pratar om hur man ska uppföra sig. Precis som om H missat den delen i uppfostran? H vet precis hur man ska uppföra sig men måste få rätt förutsättningar för att kunna göra det. När H började vara hemma mer och mer från skolan ville skolan att jag skulle prata med honom om hur viktigt det är att vara i skolan. Det ville de även att jag skulle göra med L, 12 år (autism, add, ångest). Jag kan lova att det är inte därför barnen haft svårt att vara i skolan, för att vi föräldrar glömt berätta att det är viktigt. De har haft svårt att vara i skolan för att det saknats anpassningar och förståelse för deras svårigheter.
En sak som känns väldigt bra nu är att H träffat en tjej som han är väldigt förtjust i. De har haft kontakt ganska länge på nätet och nu under påsklovet så träffades de för första gången. H, som i princip aldrig lämnar huset förutom den lilla stunden i skolan och knappt lämnar sitt rum mer än korta stunder åkte tåg ensam för att träffa denna tjej. Det var en resa på flera timmar och vi hade bestämt att H skulle stanna där två dygn. Jag kan inte annat än säga att jag var orolig och knappt kunde varken äta eller sova men det gick bra. När H kom hem var han hemma i två dagar sedan ville han tillbaka till tjejen och stannade då i fyra dygn. Det är fantastiskt!!!
Hur klarade han det kan man undra? Ja, vi är också förundrade men så tacksamma. Trots att de tillbringade den mesta tiden på tjejens rum så åkte han långt, han träffade hennes familj, umgicks med en annan människa flera dygn i sträck och sov borta som han aldrig tyckt om tidigare. Nu finns en stor längtan efter när han kan träffa henne igen.
FOKUS NPF 