Nu är vi inne på andra sommarlovsveckan. Tiden innan sommarlovet var full av möten och samtal som vanligt. Vi har planerat en del hur det ska se ut för barnen till hösten. L, 12 år (autism, add, ångest) mår bra i skolan även om hon inte orkar gå längre än till kl 12 på dagarna. Hon har en mentor som lyssnar in och förstår henne väldigt bra, hon har fantastisk personal i den flexibla undervisningsgruppen och där har de verkligen visat att de kan vara flexibla för hennes skull. Förhoppningsvis kan man anpassa lite till för att hon ska orka längre dagar framöver men det viktigaste av allt är att hon mår bra när hon är i skolan.
H, 15 år (autism, adhd, gad) har varit i skolan några timmar per vecka under våren. Där har man ännu inte hittat hur man kan motivera honom, hur han ska känna att skolan är meningsfull och hur han ska kunna må bra i skolan. Han trivs bra med personalen men har egentligen ingenting som drar honom till skolan. Han har ingen kontakt med sina gamla klasskamrater och har inte haft det sedan han började högstadiet. Han får inga (godkända) betyg och jag förstår verkligen att han inte ser meningen med att vara där. Om jag hade gått till mitt jobb, utan att ha några arbetskamrater som jag tyckte om och utan att få lön så är jag tveksam till om jag (eller någon annan för den delen) hade fortsatt att gå till jobbet.
I höstas träffade sonen en tjej på nätet och de höll kontakten. Han har blivit trygg med henne och vågar göra saker han inte gjort förut. Under påsken träffades de första gången (de är tyvärr många mil emellan dem) och sedan var tjejen här i maj månad. När sommarlovet började nu så åkte H dit och kommer hem imorgon, efter 10 dagar borta. Hade någon sagt det för någon månad sedan hade jag aldrig trott på att det hade varit möjligt. Nu har han varit där i 1,5 vecka och kommer åka tåg hit tillsammans med tjejen för att tillbringa ett par veckor här. Det känns fantastiskt, att han för första gången kan få en sommar där han får må bra och inte behöver sitta helt själv.
I lördags var han och tjejen och shoppade (!!!). H som aldrig velat eller fixat att shoppa har nu handlat skor och parfym för första gången själv. De åkte buss till stan för att shoppa, bara det! Han har fått vara med om så mycket nu, sådant som vanliga tonåringar är med om och jag är så tacksam över att han träffat denna fina tjej.
Det är lätt att tänka att nu klarar han detta så nu borde han klara skolan och liknande också men det är viktigt att vara medveten om att så fungerar det inte. Har vi tur så kommer detta stärka honom så han får mer självförtroende till att klara skolan men det är absolut ingen självklarhet. Skolan har inneburit hundratals, kanske tusentals, misslyckande för honom och jag är osäker på om det kommer kunna repareras under hans sista år i grundskolan. I alla fall, det är bestämt att han, till hösten, ska få en egen pedagog som är med honom (och bara honom) under de två timmar per dag som han ska vara i skolan. Om han orkar och fixar längre dagar har skolan lovat att, inom en vecka, kunna lösa så att personen kan vara med honom även övrig tid.
Jag läste att gammalt mejl i dagarna, ett mejl där jag i desperation skrivit till elevhälsochefen om att H måste få vara i skolan all tid han vill och att han måste få träffa sina vänner. Under denna period fick han inte alls vara i klassrummet och han fick inte heller gå längre dagar än skolan bestämt, trots att han ville. Jag hoppas, och förutsätter att det inte kommer bli så fler gånger.
Jag har en sak som jag tagit upp med skolan under flera år, som jag tagit upp med elevhälsochef, specialpedagoger, rektorer, mentorer och alla som velat lyssna. Det jag tagit upp är att skolan behöver visa eleven att de saknar hen, även om eleven inte kommer till skolan. Att skolan behöver skicka en hälsning inför lov och önska ett bra lov och visa att eleven inte är bortglömd. Trots alla år av påminnelse glömdes det bort för H även detta året. Han fick troligtvis en hälsning från sin pedagog sista dagen han var där men jag menar en hälsning från den klass som han egentligen tillhör, en hälsning från de mentorer som skriver under hans betyg, de som är ansvariga. Den enda hälsning vi fick från dem var ett betygspapper med F i tre ämnen (matte, svenska engelska) och resterande ämnen får han inte betyg i eftersom de plockat bort dem. Detta papper som visade hur skolan misslyckats, inte att min son misslyckat i skolan för det är på inget sätt hans fel! Så en liten hälsning från mentorerna kan man kanske ändå säga att vi fick.
FOKUS NPF 