Jag har flera gånger sagt att om jag från början vetat hur jobbigt det tidvis skulle vara att kämpa för mina barn så vet jag inte om jag hade orkat. Det är nog tur att jag inte vet hur länge till jag behöver föra denna kampen.
Jag skriver för att få ordning på alla tankar och känslor för hur de sista åren varit. Hur tiden varit sedan H började skolan. Det var då, 2013, som jag påbörjade kampen mot skolan. L började förskoleklass 2016 och i samband med det började nästa kamp. Vid denna tidpunkt visste vi inte om några diagnoser men min känsla har hela tiden varit att något är annorlunda men först trodde jag att det bara berodde på en känsligare personlighet. Ju längre tiden gick, desto mer förstod jag att det handlade om mer än bara känsliga barn.
Jag är stolt över mina barn, stolt över hur mycket de kämpar i motvind. Stolt över deras fina personligheter. Jag hjälper dem med så mycket jag kan och orkar men ändå är deras väg tuffare än många andras. Jag menar absolut inte att vi har det värre än andra, alla har sitt som dom kämpar med men det sorgliga är att behöva kämpa så för att mina barn ska kunna gå i en skola som de måste vara i, de har inte rätt att välja bort skolan, vi har skolplikt och till skolan ska alla barn gå.
Jag har ofta känt mig väldigt ensam, ensam i en kamp som inte går att vinna. Jag har en make, barnens pappa, som är fantastisk och gör så mycket han kan och orkar, jag har fina vänner som lyssnar och föräldrar och syster som alltid finns där för mig. Trots detta räcker min ork inte till. Jag blir ledsen bara jag skriver om det men vart finns hjälpen vi behöver?
Jag har ett arbete som jag älskar. Jag fullkomligt älskar att gå till mitt jobb. Att arbeta som psykiatrisjuksköterska i kommunen är så givande. Klart att jag har dagar på mitt arbete som är stressiga och där saker inte går som det är tänkt men det spelar liksom ingen roll, mitt jobb är ändå ett av de bästa som finns. Jag är tacksam att jag har så underbara kollegor och chef som stöttar mig och försöker förstå. Trots att jag älskar mitt arbete så klarar jag nu inte av att gå dit.
Sedan H blev fullständigt utbränd våren 2018 har jag kämpat för H och för att klara av mitt arbete samtidigt. L har kämpat och försökt men i början på 2021 tog det stopp även för L. I perioder har jag varit delvis sjukskriven för att orka. Jag har gått ner i arbetstid för att få ihop allt. Jag trodde, på riktigt, att jag skulle klara av både arbete och familj. Jag har kommit till jobbet, gjort det jag ska och samtidigt varit 100 % nåbar för skola och barn. När jag inte kunnat vara nåbar har jag ALLTID sett till att någon annan kunnat ta emot samtalen. Jag har tagit emot samtal från skolan om att de inte vet hur de ska ta hantera mitt barn. Jag har tagit emot samtal och sms om att jag ska prata med barnen om hur de ska vara i skolan. Jag har kört hem till mitt barn som haft kraftig ångest, mått dåligt och inte velat vara med längre. Jag har kört akut till skolan för att hämta mitt barn som mått så dåligt där att hen inte kunnat vara kvar. Jag har varit tvungen att lämna allt på arbetet direkt.
Eftersom mitt arbete varit så viktigt för mig har jag kämpat på. Jag har arbetat effektivt för att hinna med så mycket som möjligt innan något barn ringer. Jag har arbetat hemifrån och jag har kört iväg till jobbet igen när maken kommit hem från sitt jobb. Allt för att hinna med. Jag har försökt, verkligen försökt, men tyvärr är jag inte starkare än så här. Jag kan just nu inte gå till mitt arbete alls. Min energi är nästan helt slut och den lilla ork som finns kvar använder jag för att kämpa vidare för mina barn. Det har haft ett högt pris, min sömn är dålig, min koncentration likaså. Jag upplever oro och nedstämdhet och jag gråter. Jag gråter ofta för att jag inte räcker till och för att jag ser hur jobbigt det är för mina barn. Jag kanske är egoistisk men det känns så fruktansvärt orättvist. Orättvist att jag inte ska kunna arbeta för att skolan inte är anpassad efter mina barns behov, trots att det i skollagen står att de har rätt till det stöd de behöver.
FOKUS NPF 