Nu är vi redan inne i andra skolveckan. Första skolveckan gick relativt bra, båda barnen kom iväg till skolan även om H, 14 år (autism, adhd, gad) kom lite senare än planerat. Det är svårt det där med tider. Att förstå tid, att liksom känna inom sig hur mycket t ex tio minuter är. H börjar skolan klockan 10.00 på dagarna. Det kan tyckas konstigt att hen kommer sent när hen inte börjar förrän den tiden. För H börjar skoldagen när hen tar på sig skor och kläder i hallen hemma, det är ju då hen gör sig redo att ge sig iväg, alltså tar den lediga tiden slut då och skoltiden börjar.
Jag försöker hjälpa och stötta så att H ska komma iväg tidigare. När vi väl kommit in i rutin så brukar det gå lite lättare. Blir du inte irriterad när H inte passar tiderna? Nej, faktiskt inte. Klart jag hade önskat att hen kunde komma iväg tidigare men jag är så nöjd ATT hen faktiskt kommer iväg.
Förra veckan fick vi del av hela L:s psykologutlåtande från utredningen. Det har tyvärr dröjt länge eftersom vi behövt göra en omutredning. Vi visste ju sedan i våras att L, 11 år skulle få en autismdiagnos, nu fick vi även nivån fastställd. L fick dessutom ytterligare en diagnos, adhd – huvudsaklig ouppmärksam form, dvs ADD. Förenklat innebär diagnosen add samma svårigheter som vid adhd men personen har inte bekymmer med hyperaktivitet. Sen har L också en ångestdiagnos, dock ospecificerad.
Igår var båda barnen hemma från skolan. H var hemma eftersom hen skadat ögat och behövde åka och få det kontrollerat medan L var hemma för att hen sovit så dåligt och var för trött. Då kom de välkända ”Jag vill inte till skolan” på morgonen. Det knyter sig i magen när jag hör dessa ord. Idag gick det i alla fall bättre och båda barnen kom iväg.
H började ju med ny medicin för ca en månad sedan. Medicin som hen fick för sin ångest. Insättningen har varit extremt jobbig. Det är inte ovanligt med försämring i början när man börjar med antidepressiva läkemedel. Man brukar säga att försämringen vanligtvis varar upp till två veckor men för H har det tagit längre tid. Trots ökad ångest och mycket jobbiga tankar så har vi sett en rad positiva förändringar. Förändringarna är små, säkert banala för andra men för oss är det fantastiskt.
H svarar när jag frågar vilken lärare hen hade i skolan (växlar mellan två olika). H kan säga om det var andra elever där. H kommer spontant och frågar oss vissa saker, hen ler oftare och svarar med meningar istället för att bara säga ja eller nej. H har varit ute med kompisar två gånger, det har inte hänt på det sista halvåret. H har börjat prata om moppekort, ja ni hör ju själva. Saker som säkerligen är självklara för många av er som läser här men som för oss är små mirakel.
Trots att H är lättare att nå och måendet börjar bli bättre finns det en stor rädsla för att det bara är tillfälligt, att det snart vänder tillbaka igen. Jag har så många gånger tänkt att nu börjar det bli bättre, nu har vi kommit till en vändpunkt för att sedan, några timmar, dagar eller veckor senare återigen kastas tillbaka. Tillbaka till hopplösheten, maktlösheten och ensamheten. Att få barnen att känna sig trygga med skolan och få dem att känna att de blir lyssnade på är som att balansera på den sköraste tråd, man vet aldrig när den brister.
Imorgon ska jag träffa min chef. Jag är hoppfull om att snart kunna komma tillbaka lite till jobbet. Jag vet att jag måste ta det sakta och lyssna på alla signaler, jag vet att även mitt mående är skört.
Foto av chivozol pu00e5 Pexels.com
FOKUS NPF 